Jag satt i bilen med min son för ett par dagar sedan då han plötsligt ställde följande fråga: ”Mamma, kan vi inte åka till Transylvanien igen?”
”Jaha” – svarade jag förvånat – ”tyckte du det var så kul i somras?”
”Ja… det är jättemysigt där…en liten by där tiden har stannat – ja delvis i alla fall…god mat…vi fick träffa släkten och jag fick lära känna min kusin bättre… och om vi åker dit igen så kan man passa på och inhandla årets förbrukning av Nike skor i Csikszereda” – la han till flinande (inte för att de är billigare där utan förmodligen för att föräldern är mer givmild under semestern :)).
Betraktar man bilderna ovan så kan man inte låta bli att tänka att omgivningen, närheten till naturen gör någonting med människan: visst hade barnen tillgång till både mobiler och internet men efter ett tag var det inte kul att sitta inne längre. Morfar fick gå ner till garaget och pumpa däcken på en äldre cykel och trots att den gamla plasten släppte från handtaget så brydde sig inte barnen om det ett dugg…de började cykla upp och ner framför vårt hus, skjutsa varandra, skratta ihop, prata med varandra…vilket är betydligt mer än vad de brukar göra hemma i Gasslanda.
Tack vare konversationen med sonen kom jag på att jag har glömt att sammanfatta vår lilla utflykt – mest för min skull då jag får vara kreativ när jag jobbar med innehållet – men även för alla andra som vill dela mina upplevelser med mig :).
Varje gång jag kommer till Almás (byn där jag växte upp som barn, på rumänska ”Meresti”) så har landskapet förändrats en smula. Det flyter en mindre flod precis utanför vårt hus som för 30 år sedan orsakade rejäla översvämningar men som nu har grävt ner sig djupare i marken och mer eller mindre börjat växa igen. På den tiden invaderades flodens kanter av en lång rosablommande växt som vi betraktade som ogräs och som jag då inte visste namnet på… idag vet jag att det var jättebalsamin – en av de arter som i Sverige klassas som ”invassiva”.
Jag såg dock ingen jättebalsamin i somras, så antingen har den dragit vidare eller så blommade den inte just då.
Det som var nytt för mig i år längst flodkanten var lila och vita akacior i full blom, enligt mina föräldrar planterade av en granne – ingenting som naturen har gjort själv alltså – men likväl en förändring! Ljuvliga blomklasar och doft…
Förra gången vi var där (3-4 år sedan) blev jag glatt överraskad av antalet blomarter på ängarna. Då landskapet är kuperat så kan inte de här markerna användas till odling och på så sätt bevaras den biologiska mångfalden på dessa platser.
När vi var där sist hann jag inte riktigt fotografera så mycket som jag ville då jag hade en rastlös man bakom mig 🙂 så denna gången tänkte jag passa på.
Jag böjde mig ner och började fota men en obehaglig tanke började gro i mitt huvud… skräcken över att en björn skulle dyka upp bakom mig medans jag var 100% koncentrerad på att zooma in och zooma ut.
Björnar har nämligen förökat sig enormt mycket i Karpaterna och får inte skjutas i den mängd som det skulle behövas – enligt lokalborna beror det på ”EU-regler”.
De tar tamboskap och det var inte länge sen jag såg en video på Fb hur en björn sprang runt i byn en morgon, precis innan barnen skulle gå till skolan.
Så jag höll mig nära bilen, knäppte några snabba bilder och skyndade mig därifrån. Återigen med ångest i kroppen att ”jag blev inte färdig denna gången heller”.
(Jag vill tillägga att människor är ute och jobbar på fälten varje dag utan att bli nersprungna av en björn, så scenariot jag byggde upp i mitt huvud var nog värre än vad som hade kunnat hänt i verkligheten.)
En morgon frågade min mor om jag ville hänga med henne på en ”powerwalk” runt byn. Hon brukar gå en runda varje dag, 365 dagar om året…
Först var jag tveksam då jag inte ville träffa någon gammal tant som jag inte kom ihåg namnet på och som skulle hoppa på mig och pussa mig både på vänster kind och höger kind och säga hur mycket jag har vuxit (ja, jag är ju snart 50 :)) och vad kul det var att se mig och svara på frågan ”hur är det”- som om det vore lätt att sammanfatta de senaste 33 åren på några sekunder.
Men sen tänkte jag att det faktiskt var ett tag sen vi flyttade till Sverige och att jag inte behövde ställa upp på några pusskalaser längre…(det slutade ändå med en sådan, dock var det en gammal skolkamrat som jag utan tvekan kände igen… så det var helt ok :)).
Bilderna nedan är tagna under den morgonpromenaden:
Jag är uppvuxen (bortskämd) med körsbärsträd…det har alltid funnits minst 6 st sådana runt huset så under somrarna var jag mest ”ovan mark” och åt körsbär tills jag fick ont i magen. De bästa bären hängde längst ut och en gång ålade jag ut på en gren för att nå dem men det var inte lika lätt att åla tillbaka…Jag började ropa på hjälp men till en början var det ingen som hörde mig så jag fick klamra mig fast och tålmodigt vänta…Till slut var det väl någon som kom ut ur huset och kunde anropa min far som fick hämta den längsta stegen från ladugården för att få ner mig.
På väg mot regionens största stad ”Csikszereda” (på rumänska Miercurea Ciuc) stiger vi uppåt och landskapet förändras och blir mer alplikt: ängar blir betesmarker, blandskog blir granskog. Svänger man av den stora vägen och fortsätter uppåt så kommer man till en skidort: Hargitafürdö (Harghita- Bai” på rumänska) där jag som barn ofta var på träningsläger. På 80-talet, precis under min uppväxttid, kom min idrottslärare på den galna idén (bland många andra galna idéer han hade :)) att anlägga en skidbacke strax utanför byn. Han lyckades med det och under vintrarna tränade vi där både efter skolan och under helgerna. Vi hade faktiskt en lift driven av en gammal traktormotor (väldigt primitiv men den fungerade, tänker inte snacka om säkerheten här) men pista backen fick vi göra själva genom att ställa oss på rad högst upp och stega neråt.
Ibland åkte vi dock till den större skidorten på läger för att få mer fallhöjd, bättre pinnar att köra runt (heter tydligen ”svängkäpp” på svenska) samt bättre tränare: när vi inte böjde knäna tillräckligt i svängarna så kom det en flygande stav bakifrån i knävecket som en av dessa ”bättre” tränare utdelade :).
Under de senare åren har det vuxit fram flera konsgjorda fiskesjöar i regionen. Den här bilden är tagen på en by på väg till en fiskerestaurang som tyvärr inte hade öppnat för säsongen än så vi fick vända. Men bilden blev magisk 🙂 eller hur?
En dag åkte vi till ”Brassó” (på rumänska Brasov) för att dottern ville shoppa – en stad som innan 1990 hade en stor tysktalande befolkning men som efter revolutionen valde att emigrera till Tyskland. Staden och byarna i området är byggda i en tysk stil (se husen bakom korna samt nedan) ofta med murförstärkta kyrkor/ fästningar i mitten. Brassó-s mest kända byggnad är Svarta kyrkan (bild nedan till vänster) som jag insisterade på att besöka innan shoppingen. För den som är historieintresserad och har ett par timmar över så är den här kyrkan rena rama guldgruvan!
Det är svårt att inte bli nostalgisk när man besöker en plats där man har upplevt sin barndom. Ett utav mina minnen är ifrån en dalgång bakom grannbyn, dit vi en gång åkte med hästdragen släde på vintern. I den här dalgången byggde folk som hade råd (eller hade några brädor över) sommarstugor. För det ser faktiskt ut så: vissa stugor är verkligen ihopbyggda av överblivna brädor. När jag var barn hade de även en vedeldad pool – vet ej om den finns kvar – och det fanns lägerverksamhet för ungdomar. Idag står många av dessa byggnader tomma och förfaller. Vad som har hänt med lägerverksamheten har jag ingen aning om…kanske behövs inte den typen av aktivitet längre, nu när alla ungdomar har egna mobiler som underhåller dem? Tiderna förändras – tveksamt om det är till det bättre.
En sak är säkert: naturens kraft är mäktig … den tuggar på oavsett vad och tar tillbaka det som en gång har varit hennes…det gröna, fina huset nedan kommer snart enbart vara historia.
(På bild nedan till vänster: vissa floder är rödfärgade då det finns järn i marken som vattnet löser upp; mitten: Dricksstation: kolsyrat vatten trycks upp från jordens inre.)
Det går ju inte avsluta ett inlägg utan några matbilder: bl a kürtöskalács (i mitten) samt fisk från en fiskesjö (längst till höger).
Med de orden lämnar jag kåseriet för denna gången, ha en skön påsk!
/Rebecka
Spretiga Tanten 