”Over my death body att jag tänker åka till Transylvanien för nionde gången! Det är jättefint där men jag har redan sett alla lokala sevärdheter. Flera gånger!! Jag vill se något nytt… Jag tänker köra motorcykel i Norge så du får åka själv!” – så började konversationen för 3 månader sen…
Jag kände att H var väldigt bestämd och förstod att jag var tvungen att komma med en ”ny” reseplan där både han och jag skulle känna oss nöjda.
För min egen del hade det räckt med att komma ner till vårt hus samt omgivningarna som jag nu för tiden endast besöker vart 4-5-e år. Jag har ju precis köpt ett nytt objektiv till min kamera och jag såg framför mig hur jag skulle springa på ängarna runtomkring och fotografera ovanliga blommor och fjärilar…
H tänker dock på ett annat sätt: ”han har jobbat hårt i ett helt år” och vill gärna se något nytt för sina pengar och inte är jag emot detta! Jag älskar att gräva ner mig i guideböcker och läsa på om olika ställens historia…men jag är även en nostagimänniska… lite då och då måste den delen av mig få påfyllning också!
H är född och uppvuxen 5 km härifrån så han kan vara nostalgisk när som helst!..
Nåväl: jag lyckades presentera en plan och H följde med till slut (eller så gjorde han det av ren kärlek?)… På ett sätt är jag glad över att han tvingade mig tänka nytt då även JAG fick se en hel del nya ställen…ställen som jag har hört talas om som barn men inte kommit dit tidigare. Jag hann däremot inte fotografera lika mycket som jag egentligen hade velat. Nackdelen med kompromisser…
Vår första anhalt (efter flygning från Malmö till Cluj Napoca) var en liten by ca 1 timme söderut som på ungerska heter ”Torockó” (rum: Rimetea).
Den här byn är känd för att husen har bevarats i originalstil sen de byggdes på 1800-talet. Alla är vit/gröna vilket kan kännas tråkigt på ett sätt men det är lugnande på ett annat sätt. Det finns smådetaljer som skiljer dem åt som till exempel skickligt gjorda stukaturer i fasaden eller fönsterutsmyckningar. Det finns även ett museum som vi nästan missade då vi inte hade hunnit ta ut pengar… den snälla föreståndarinnan släppte in oss ändå. Som ”tack” berättade jag för henne att jag hade en blogg och att jag skulle skriva ett inlägg om Torockó och skicka dit massor med turister :).
Byn är även känd för att här stiger solen upp 2 gånger! Anledningen till det är att bakom byn ligger en brant klippvägg som skymmer den uppstigande solen. När den har hittat ut igen…ja då har den stigit upp 2 gånger. 🙂
Vår nästa anhalt var en gammal tysk stad som heter Segesvár på ungerska (rum: Sigisoara).
Historien är väldigt komplicerad men (väldigt kortfattat): Transylvanien tillhörde Ungern fram till första världkriget men gavs till Rumänien efter kriget. På så sätt blev ca 2 miljoner ungrare och ca 250 000 tyskar (”szaszok”) minoriteter i ett nytt land. Tyskarna hamnade där långt innan Österrike-Ungern tiden, de började komma redan på 1100-talet. Efter revolutionen 1989 fick de ett erbjudande av Tyskland: att flytta tillbaka dit om de ville – vilket merparten av dem valde.
Deras hantverksskicklighet och byggnadsstil ser man dock fortfarande i många städer och byar. Portarna var stora då de ville behålla sina ”hemligheter” för sig själva. Dessa byar kännetecknas också av att kyrkorna var byggda som fästningar – ifall de skulle bli attackerade av fiender.
Efter flytten till Tyskland såldes merparten av husen till romer för billiga pengar som tyvärr inte kommer ha råd med att renovera dem och därför kommer allt långsamt förfalla?… De husen som är i bra skick behölls tydligen av tyskarna och används som ”sommarstugor”.
Efter vår första dag skulle vi sova på ett slottshotell i min mors födelseby. Här har jag varit hundratals gånger som barn och lekt med mina kusiner.
På den tiden var ”slottet” i ganska dåligt skick (konfiskerad av rumänska staten) och användes som förråd/ magasin. Slottet började byggas på 1600-talet av familjen ”Daniel” men haft många ägare genom tiderna. Innan kommunismen, då de ”fina familjerna” flyttade, köptes den av några familjer i byn (bl a min släkt). Efter revolutionen gavs slottet tillbaka till sina ägare som valde att sälja det i stället för att renovera.
De nuvarande ägarna har gjort om det till hotel: http://www.danielcastle.ro/
Vad tyckte vi då?
1. Det första barnen sa: ”Är detta ett slott? Var är då alla tornen?”
2. På kvällen drabbades området av värsta skyfallet varvid regnet började rinna igenom fönstrena samt droppa genom taket (på ett ställe). H, som låg i soffan och läste motorcykeltidning – förmodligen om Norge? kommenterade lugnt: ”Älskling, sa du att detta hotellet var 4-stjärnigt?”
3. Poolområdet var fint (för att ligga i en liten by) men i en sidobyggnad befann sig 50 barn på sommarläger – dessa invaderade tyvärr poolen på kvällen. När de väl gick iväg för att äta så hade vi inte lust att bada, förutom O.
4. När H sa att vi borde klaga över de höga rumspriserna sa jag att han skulle hålla tyst och att det var väl bra ifall de använde pengarna till att laga taket där regnet läckte!?
Min sömniga tonårsdotter V vaknade till på denna resa…hon ställde tusentals frågor om byggnaders historia och sög i sig allt jag googlade upp. Mest på grund av henne återvände vi till ”Draculas slott” eller ”Bran castle” som egentligen inte har någonting med Dracula att göra. Slottet byggdes av tyska soldater på 1200-talet och har genom åren bytt ägare/ landstillhörighet många gånger. Det är dock klart värt ett besök, bland annat för att se alla dessa fantastiska kakelugnar som finns ovan på bild. Är man i de trakterna så ska man även åka till staden ”Brasov” (också gammal tysk stad) samt till ”Fogaras” och ”Lac Balea” (högt uppe i Karpaterna).
Här tänker jag säga ”tack för mig för denna gången”, i del 2 blir det mer landskap och ”flytt” till ungerska byar. Ha en bra vecka!/ R
Spretiga Tanten 